Det hettade till lite här på bloggen i fredags. Jag kände mig därför nödgad att förklara hur det ligger till med mina svarsrättigheter gentemot "karlar som skaffat e-post". Men nu vidare till detta: "Jag tycker att det är trist att du reagerar så våldsamt på kritik. Sticker man ut hakan (och det är kul med människor som vågar göra det) riskerar man att få på käften. Det är inte farligt och man kan lära sig mycket om man bara vågar lyssna på vad andra tycker." För det första: Jag sticker inte ut hakan, jag gör mitt jobb. För det andra: Jag reagerar inte våldsamt. Jag är så lugn att det är kusligt. För det tredje: Jag lyssnar på kritik från fem personer i min omedelbara närhet och jag lyssnar på kritik från min redaktör. Så jag lyssnar, och tar till mig. För det fjärde: Jag lyssnar inte på någon femöresanalys av mina texter från personer som inte har en aning om vad jag gör och som dessutom är uppenbart sugna på att trycka till mig. För det femte: Man behöver aldrig någonsin dela min åsikt. Luften är fri, tanken likaså. För det sjätte, och viktigaste: Detta är mitt arbete, mitt yrke. Jag har en fil kand i journalistik och har skrivit kolumner och krönikor i femton år. Jag vet vad jag gör. Och framförallt: när jag skriver vänder jag på mina argument arton tusen gånger innan jag skickar till min redaktör. Jag försöker se på ämnet och vinkeln med andra ögon, jag argumenterar mot mig själv och vinner jag över texten så skriver jag en ny. Så när texten väl hamnar i Aftonbladet har den gått igenom allt. Att en liten del av er, som arbetar med hela andra saker, ska komma in och kräva att jag ska "ta till mig av kritiken" är helt orimligt och kommer aldrig hända. Om argumenten inte är riktigt riktigt bra. Och tro nu inte att jag som skribent är helt lugn om jag bara får positiv respons, för då finns risken att jag har skrivit något självklart. Och det, mina vänner, är det värsta som finns. Okej? Okej. Glad att vi redde ut detta.
