Idag är det tisdag och ni vet väl vad det betyder? Att vi måste laga mat igen. Alla i hela världen måste gå in i köket, spotta upp sig och leka vuxen mot sin vilja. Mot allas vilja faktiskt eftersom ingen vill ha. Igår frågade mitt trettonåriga barn vad vi pratar om när vi säger att skolmaten är äcklig. Men det är den ju inte längre. Nu njuter barnen i fulla drag, äter två tre portioner, sparar sig och goffar i sig så att de kan stå emot skiten som en hålögd förälder sölar ner köksbordet med. Som jag överdriver. Men jag har inte fel. Inte hos mig. Jag bryr mig inte om igenkänning. Jag är glad för er skull om ni lagar god mat på en tisdag och att barnen sedan äter upp. Nej, det är jag inte. Jag missunnar er den känslan. Men det var inte det jag ville fråga er om. Hur kommer ni fram till vad ni ska göra för mat? Om ni har matkasse med färdiga recept så behöver ni inte svara. Jag menar vanliga normala människor som köper mat i affären och lagar mat ur hjärnan. Det här är hur jag kommer fram till vad jag vill äta: En ingrediens. Joachim kan fråga mig vad jag är sugen på och då kan jag svara potatis. Då händer det att Joachim blir alldeles upprörd av dumheten och säger att jag måste säga något mer. Vadå potatis? Men jag kan också säga kapris. Eller koriander. Eller olivolja. Jag är sugen på olivolja, vad kan vi göra för rätt som smakar olivolja? Om det är nu är så himla dumt, hur gör då andra? På fredag tror jag att jag kommer vara sugen på persilja. Jag skulle kunna börja leta recept redan nu. Men hur? Förresten spelar det ingen roll eftersom jag inte kan lyfta smaker. Och det vet ni redan. Ni har precis läst betraktelse 5749 i serien Malin funderar över middag. Hoppas att ni är glada att ni kom hit.
