Tvååringen är som en dröm. Öppna armar, rusa i min famn, jag älskar dig mamma, jag har saknat dig och nu vill jag gå hem. Han som blir sju i september är en annan sak. Å andra sidan hämtas han oftast av en syster. Men ibland är det jag eller pappan. När det är Joachim låter det såhär: "Hämt". När jag hämtar låter det såhär: "Kalabalik, snack, debatt, tjafs, polsk riksdag, armarna i luften, diskussion, protester" Idag hittade jag honom i ett rum. "Hej!" Han hoppar ner från sin plats i soffan. Det är inte här problemen börjar. I kapprummet klär han låååååångsamt på sig. Vi går. Skönt. Framme vid cyklarna kommer han på. "Var är mina vantar och min mössa?" Nej. Så nära. "Det vet ju inte jag, regnade det på dig idag, kan de ligga i torkskåpet?" Vi går tillbaka. I torkskåpet hittar jag vantar och mössa. Nu kan vi gå hem. Men nej, det kan vi inte. För han har tagit av sig skorna och strumporna. Det var låne. "Men dina strumpor i torkskåpet har inte hunnit torka" "Man får inte ta med låne hem" "Jo, det får man, om man måste så får man det" "Nej, jag är femtio procents helt säker på att man inte får det" "Dina strumpor är blöta, jag lovar att du får ta hem lånestrumporna" "Nej, det får man inte. Du får fråga fröken" "Du kan fråga eftersom det är dina fötter" "DU får fråga" Så jag letar upp en fröken och frågar. Jo, det går bra att ta hem låne och lämna tillbaka senare. Han tar på sig skorna. Men han lämnar låne. Han går barfota hem i skorna. Jag ser på fröken när vi säger hej då. Han är en man med principer min son, säger jag med en blick. Det var du som sa det, säger hon med sin. Och så börjar vi vår långa färd hem i nakna fötter och våta skor som låter tjipp tjipp. Det är något som skaver. Och det är inte bara hälarna. "Men varför går du så långt före mig?" undrar han upproriskt blott två meter bakom mig. "Du är ju så arg på mig hela tiden, jag tänkte att du kanske ville gå för dig själv" hittar jag på. Jag ville ju bara skynda hem. "Men om någon ser mig nu kommer de tro att jag är HEMLÖS och inte har en mamma och pappa" Jag saktar ner. Det är en sådan dag. Det finns inga vinnare på den här promenaden, bara två förlorare. En som har blöta skor och en som är mamma till en hemlös. Vi kommer hem. Det har tagit orimligt lång tid. Han kommer in. Han äter sin yoghurt med russin och kontemplerar. Jag ser på honom. Så stark och envis och långväga i sitt hemgående. Alltid värt det. Älskade hemlösa unge.
