En vän tröstade mig så här en gång:"När man har tre barn har man alltid någon på akuten."Sen fick jag två till. Och vi är inte alltid på akuten, men min hjärna behöver alltid livsuppehållande insatser. Jag vill bara vara kroppsdelar löst hopsatta till en kropp som fungerar med en labradors kynne och intellekt. Först var det så här. Sen hände texten Och sen blev det så här och plötsligt är jag en labrador med läppstift. Glad och hungrig och har glömt allting.
