Måste skriva snabbt innan den överdrivna löjliga lilla känslan går över. Min dotters pojkvän köpte ett hyllplan i den stora butikskedjan. Jag, min idiot, hade tänkt fel med måttet.Jag skickade honom att köpa 1000*20*18, men jag behövde 1000*30*18. Dagen efter frågade jag om han hade kvittot kvar, men det hade han kastat. Äsch, det löser sig utan. Tänker man ju.Idag åkte jag till butiken och gick till kundtjänst. Men se, det behövdes verkligen kvitto. För att byta ett inplastat hyllplan med kedjans namn på etiketten. För åttionio kronor. Till ett annat hyllplan. Har den här butikskedjan omfattande problem av karaktären ensamt hyllplan byts mot en annan storlek? Det här är så löjligt och dumt. Jag vill släppa vad jag har för händerna, klä av mig alla mina kläder där jag står, kliva naken upp på kundtjänstdisken, göra den till min scen. Vråla mitt budskap. Bäras av kraften från svettiga människor förutan kvitto överallt. Så hade jag kunnat göra. Bli ett klipp. Bli kvittokvinnan. Istället gjorde jag som jag och alla andra alltid gör: jag snörpte med min mun surt och gav upp. Jag gick in i butiken och köpte ännu ett hyllplan. Svor för mig själv att jag aldrig ska gå till den här skitaffären igen. Och precis som alla andra ska jag gå hem och berätta för min familj hur dumma de är i affären. Och sen är det överspelat. Kanske lär man sig läxan att alltid spara alla kvitton. Men jag skrev i alla fall inte ut att det var Biltema, så det var ju stort av mig, tycker jag.