Lånar en kommentar från Claras blogg"Vad skönt att höra ett försvar för att bry sig om saker från en antikapitalist! Tycker annars att människor till vänster brukar få någon slags tankemässig kortslutning när det gäller detta – i stil med att det ju är relationer som är det enda viktiga och inte det materiella. Brukar ofta tänka på att människors likgiltighet inför fysiska ting är ett provocerande uttryck för kapitalismen. Arbetskraften, energiåtgången och naturresurserna som krävs för att producera sakerna borde väl snarare motivera ett omhändertagande synsätt? En person som säger att det ”bara är saker” tycker jag per definition inte kan stå till vänster politiskt. Svar: Och jag tycker: att ingen annan än jag kan bestämma var jag står politiskt. Och jag tycker: att kommentaren andas Veckans krumelur i Kalle Anka. Att jag inte blir ledsen om jag förlorar mina saker är inte samma sak som att jag inte vårdar dem. Vi är så rädda om våra saker som man kan vara när fem barn har farit fram genom rummen och åren. Jag tog en sväng och räknade. Till vårt hem har vi köpt elva nyproducerade möbler under de tjugoett år vi har bott i det här huset. Resten är köpt second hand och de möblerna är givetvis de finaste och det är de jag räddar först om jag har en timme på mig att utrymma en långsamt brinnande brand. Men om mina möbler och prylar brinner eller flyter iväg eller får ben och går hemifrån så gråter jag inte en enda tår. Mina känslor sitter inte i snidat trä. Att jag säger att man inte kan älska saker är ju både sant och osant. Jag säger ofta att jag älskar min CC-cream från Lumene, det både gör jag och inte. Så dels är det en fråga om semantik. Men också: jag tycker att det är en enorm frihet i att inte vara fäst vid prylar, stora som små, dyra eller billiga. Jag är mitt eget hem. Om ett hus brinner ner eller upp, jag blir aldrig klok på det där, om ett hus brinner bort så står man plötsligt inför en uppsjö av praktiska bryderier. Sanering, rädda det som räddas kan, ska huset byggas upp eller inte, hur ska det byggas, vem ska betala, var ska det bos under tiden och är det nära barnens skola, få ihop nytt möblemang och så vidare. Och hjälp vad mycket allting kostar. När jag ser mig om i huset så känns det som om inbrottstjuvar som kommer in här skulle få svårt att välja något som ens är värt att bära. Men om jag tänker på vad allt skulle kosta att köpa om. Bara blomkrukorna är kanske fyratusen. Gröna växter fyratusen till. Saker man samlar på sig över tid som inte är värda tio kronor på loppis styckvis där de står. Men trots att vi bor i ett platt blygsamt radhus med en skabbig snowracer från åttiotalet på framsidan så har vi haft inbrottstjuvar här. Vad de tog kan vi prata om en annan gång. Men de visste vad de gjorde och det gick att ersätta. Det här är inte ett försvarstal, det är ett tal-tal.
