Det är jag. Idag är dagen då alla skulle lämna mig the fuck alone, ursäkta franskan. I tio veckor har jag varit hemma med Joachim och alla barnen. Tio veckor. Men det var väl mysigt tänker ni i er enfald. Joachim har alltså varit "pappaledig" men eftersom han inte kan vara ledig från fotbollen har jag varit ensam med barnen mer än när han jobbar och barnen är på dagis. Dessutom har jag jobbat lika mycket som vanligt. Jag är helt slut. Och idag skulle jag och Lasse få vara själva. Nu skulle vardagen börja igen. Jag och Lasse och datorn. Jag kan skriva i fred när han sover med blöjstjärten i vädret. Ingen som drar i mig, inga som slåss på golvet, ingen Joachim. Och så börjar stora med att vara sjuk. Hon gjorde det med flit. Jag är övertygad. Så nu ligger hon och tittar på Dora som riktar sig till mexikanska toddlers i USA. Säg Open. OPEN! Säg Open. OPEN! Säg Open. OPEN! Open någon gång för i helvete. Lite senare, om jag tyar, ska jag skriva ut begåvade Sarahs dinosar
