Jag sprutade mig för tredje gången igår. Sen fick jag ont i armen. Och jag vet, jag är så löjlig med min smärta. Att jag inte tål den och så. Joachim tycker att jag för all del kan ta krystvärkar ganska bra men att allt annat gör för ont att bära. Med värdighet. Jag är ju en sådan som gråter när det gör ont. Efter en timmes helvetesvridande mellan lakanen, som förresten är för små, Joachim och jag har fem centimeter till godo på varje sida. Min känsla är att jag köper lakan en gång i veckan men att vi ÄNDÅ alltid råkar få lakanet som har ett hittefårs hårsmån. Köper lakan. Köper lakan. Köper TVÅ lakan efter som det aldrig finns lakan. Köper lakan. Dags att bädda, finns inga lakan. Strumpor som kommer ifrån varandra kan jag förstå, särskilt de i storlek 28. Men lakan stora som Kalmarsund. Var är alla mina lakan? Vi fortsätter med vårt lilla lilla lakan. Vi kanske ska köpa en mindre säng, varför kämpa emot? När jag vaknade med halva stjärten direkt på bäddmadrassen så hade nattens arm gjort att jag legat skevt och fått nackont med inslag av gråt. Joachim knölade med tummarna mot det onda, jag pillade i mig en Alvedon. Jag visste inte att man fick ta två Alvedon i taget, men nu har jag ätit fem och känner mig som den där sjuksystern som fick en egen teveserie. DROGER. För en vecka sedan åkte vi ut till Skaftnäs och upplevde favoritnaturen. Mitt bästa utomhus. Så mycket svag is att lyssna på. Gäddorna leker i vikens vass, skygga men snygga. Alla platser på den här platsen, alla platser där vi byggde kojor och drömde kolossala drömmar. Om drömmen inte var stor som universum så var den inte värd att drömmas. Och ändå handlade den nästan alltid bara om att vi skulle sova över i kojan en natt. Vilket vi aldrig gjorde på grund av fem kvistar varsamt lutade mot varandra. Vass är så dubbelt. Vass är så vackert men helst ska den ju inte breda ut sig som den gör. Ska du vara här inne så får du gå ut, vill man ju säga till den.
