På min väg mot nordlig skrivresa mellanlandade jag hos Birgitta i Stockholm. Mitt äldsta barn var också där eftersom hon varit på konsert med Pearly drops på Valborgsmässoafton. Hon var där ensam och jag hade så trevligt på valborg att jag glömde att vara orolig när hon skulle ta sig hem i Stockholmsnatten. Men när man somnar ifrån sådant så vaknar man på morgonen med ett järnspett i magen. Det järnspettet smakar ångest och blod och syra. "DU TOG VÄL EN TAXI?" skrev moster. "Nej, jag tunnelbanan, det var massor med folk."Ja, och det är ju liksom bland dessa det finns mördare och våldtäktsmän och skattesmitare och andra sociopater. Vad kan ödmjuka en människa mer än att fara runt i den här? Men som hon levererar. I Tindered fick hon vila i en blommig buska och ta igen sig en smula. Vad dum jag är, det finns människor som aldrig äger en bil. Jag borde skärpa mig med mitt perspektiv kanske. *Framme i Stockholm kastade jag väskorna i huvudet på Birgitta och sprang ner på stan. I manchesterbyxor i tjugofem grader. Det piggade inte upp. Bakom mina solglasögon kan ingen se att jag har suttit i en bil i fyra timmar och grisat med äggmacka och kaffe. Söndagsfrukost utan förhinder. Birgitta gjorde gröt med plommon och rivet äpple. "Jag har slutat med havremjölk", sa hon och berättade inte varför men nästa gång jag kommer upp har hon nog "slutat med komjölk."De små paradigmskiftena är de snällaste. Senare den kvällen höll Birgitta fram ett par svarta tajts och frågade om hon kunde ha dem när hon går och tränar. Jag orkade inte vara intresserad, tittade upp lite slarvigt och sa ja. En stund senare kom Astrid in i rummet."Birgitta kan väl inte ha de här när hon tränar? Bland folk?"Tajtsen Birgitta hållit fram var ett par strumpbyxor. De skulle hon alltså gå runt i med synliga trosor under. Som ett sjuttiosjuårigt freak. "Du kan inte ha dem", sa vi. "Jag förstår ingenting, vad är det med er? Varför skulle jag inte kunna ha dem?""Därför att det är STRUMPBYXOR, vad är det du inte begriper?""Det är ju som på balett!" försökte Birgitta då. "Nu gör vi så här: du klär på dig strumpbyxorna så får vi se hur det ser ut och så får du också en chans att se."Strax kom hon ut från sovrummet i sina strumpbyxor och ett par vita trosor under som lyste som majsolen i ögonen när du ska köra bil och har glömt solglasögonen hemma. Jag började filma och bad henne snurra runt och visa rumpan och då spred sig en känsla i hela fastern och hon började dansa cancan och göra sig till. Jag filmade allting och skickade till Elin och Jasmina och skvallrade att Birgitta skulle träna i strumpbyxor som en person som har rymt från behandling. "Åh, hälsa att om hon vill ha sex i omklädningsrummet på gymmet så är det en lämplig outfit", svarade Jasmina och på det hämtade Birgitta en bok och tog kväll. Täcket upp till hakan får vi förmoda. Nästa kväll firade vi Birgitta som fyllt sjuttiosju. Hon kvittrade i takt med glittrande ögon och händer som klappade.Hon fick lite smått och gott och började nästan gråta åt allt som hon fått. Att ge presenter till henne är att ge sig själv en liten föreställning.
