På tåget mellan Stockholm och Kalmar (det är lite otroligt hur många inlägg jag kan krama ur en enda tågresa, men det är där hela mitt liv händer mellan mina soffsittningar, ni får förstå och förlåta eller för alltid fördöma) läste jag en text signerad Ann Heberlein. ”Barnet på tåget vrålar – min hund har mer hyfs” löd rubriken och jag tänkte för mig själv att nu har någon varit kreativ och fri i händerna, det finns inte en chans att Ann, som är så skärpt och vass skulle förvandlas till en person som tycker att snoriga barn är jobbiga och hundar som ligger i knät är snälla. Men texten handlade om just detta och mitt humör blir till två långa snorsträngar som glittrar i solen. Hur kan man ha stagnerat vid blott femtiotre år? Jag älskar barn. Barn är jättejobbiga, de är så jobbiga att man många gånger gråter för att man blir så arg, frustrerad och besegrad. Men barn är barn. Det måste man liksom alltid tänka på: Visst ja, det är ett barn. När barn beter sig illa så handlar det extremt sällan om att deras föräldrar skiter i hur de uppför sig. Barn beter sig illa för att de är trötta, hungriga, ostimulerade, ledsna. Precis som vuxna fast inte alls som vuxna eftersom barn inte begriper bättre. Eftersom de är BARN. De är inte färdiga och när de blir frustrerade så kan de inte alltid sätta ord på det. "Pojken rör sig som en osalig ande fram och tillbaka i tågvagnen. Han är i sexårsåldern och stannar då och då upp för att stirra på någon av oss andra passagerare, alltmedan han gräver djupt i sin näsa. Han kommunicerar med sin mamma genom att vråla olika befallningar mycket högt samtidigt som fånig musik och hurtiga röster strömmar ur paddan som han håller i ett krampaktigt grepp." Skriver Ann, som sedan berättar att hennes hund betedde sig bättre än barnen hon såg under resan. Självklart gjorde den det. Det skulle vara så konstigt, men jätteroligt! om Anns hund reste sig på två ben, sprang fram och tillbaka i vagnen petandes i nosen samtidigt som han mellan tassarna höll en IPad som visar Babblarna. Hallå, en gång hörde jag talas om en katt som sov lugnt i en soffa en hel dag och sedan tassade ljudlöst till matskålen. Liksom SÅ mycket enklare än ett barn!Kom igen Ann, andras barn är ju den lätta och roliga delen av livet! Jag är inte en varmare människa än Ann, jag har garanterat varit så mycket argare på mina barn än Ann har varit på sina. Ann är med stor sannolikhet en bättre mamma än jag, vad man nu lägger i värderingen Bra mamma. Men jag tycker att det är roligt med barn. Om jag sitter på tåget och ett barn kommer gående i gången så försöker jag desperat göra mig relevant. Jag jobbar hårt för att kontakt ska uppstå. Det är ganska patetiskt. Jag blir liksom starstruck när jag träffar barn. BARNET SÅG PÅ MIG. Sån är jag. Så Ann och jag lever på olika planeter. Hon bor på planeten hund. Och jag bor hellre på solen än att leva i hundvärlden. Ann skriver "I släptåg har de lama föräldrar som, i motsats till sin avkomma, inte förmår höja rösten, som inte kan sätta gränser och som – felaktigt – tycks tro att resten av världen tycker att deras barn är supercharmiga."Det här är vad jag vet om föräldrar med barn: De allra flesta tycker att det är fruktansvärt jobbigt när barnen låter och ställer till. De allra flesta svettas, skäms och ångrar att de gick hemifrån. Som föräldrar har vi en solidarisk skyldighet att aldrig någonsin glömma hur jobbigt det är att ha små barn. Det lättaste som finns i hela världen är att ha vuxna barn, vara på andra sidan dårskapet och med en mätt knähund i famnen tycka att barn är ohängda.
