Mästarnas mästare är Sveriges bästa TV-program. Jag njuter i fulla drag av Lyxfällan och annat, men det är inte riktig TV. Det är inte TV som konstform. Mästarnas mästare är OS i TV, i dubbel bemärkelse. Och precis som alla andra älskar jag Ingemar Stenmark, hur kan man låta bli. Men alla andra kanske inte stör sig lika mycket på Anders Limpar som jag gör. Vad är det med karln? I går vann han någon slags värdighet när han slog Ingemar men den värdigheten föll till marken som ett par kalsonger med slapp resår så fort han började tjoa om att hade slagit ET. VI SÅG DET LIKSOM. Anders har konsekvent påpekat sin egen förträfflighet i varje avsnitt bara för att lika konsekvent sedan förlora och påpeka sin egen uselhet och tycka synd om sig själv. Jag kan inte bestämma mig för om det är ett redigeringsproblem eller ett Andersproblem. Men jag stör mig. Och inte blev det bättre när Anders nästan dog på sin pilatesboll i går. Jag fattar att det var tungt, vi fattar det Anders. Men syrgas? Vadå syrgas? Brinner det någonstans? "SYRGAS SNÄLLA GE MIG SYRGAS" "Joachim, vad är det han säger?" "Han säger att han vill ha syrgas" "Varför i hela friden då?" "Jag vet inte" Bara Anders vet vad han skulle med syrgasen till. Vi såg och hörde att han andades, han var en smula trött, det medges, men det brukar vanligtvis gå över när man har legat och åbäkat sig en stund på marken. Och inte åkte han ut heller. Men det såg inte jag. Jag sitter alltid inne i bibiloteket och nynnar på en trevlig melodi när nattduellen utkämpas i vardagsrummet. Jag sitter där inne och far så illa. Jag är så nervös. Jag kan knappt andas. Kanske ska jag ställa in en tub SYRGAS!
