Jag har haft natthosta, finns det? i en vecka nu. Eller finns förresten, den finns för mig. Jag går ohostad genom dagen, frisk, stark. Men vid sänggående kollapsar luften i andningsrummet och olåten kan börja. Halsen är som ett nyfött barn: den bara vet att den blir nedlagd och börjar därmed låta så att ingen kan sova. Häromkvällen kröp jag ner i sängen och glömde att jag hade natthosta, så jag fick gå upp naken och oälskad, trippa kalla vägen fram till dotterns rum och be om Strepsils. Eller som jag sa till Joachim "Jag ska fråga om hon har Stencil." Åh minns ni stencilerna? "Hålen mot fönstret", sa fröken och jag tänkte att andra barn i andra klassrum kanske hade fönstret på högra sidan av rummet. Honung och Ingefära, jag tog två, stoppade in samtidigt, nu ska halsen mötas av dubbel moteld ja jävlar. Jag kröp ner under täcket, påslakankant under örat, värme upp fort. Jag sög hårt på mina stenciler och tänkte goda tankar om smala åar genom Österrikiska bergslandskap, vackra vattendrag där vattnet är gyllene honung med smak av ingefära. Och efter en stund hände det som jag tycker inte ska kunna hända. En av tabletterna gled ner i halsen stor som den var. Två centimeter i diameter. Matstrupen är två till tre centimeter. Det har jag googlat, nu. Men där och då i natten och Joachim hade hunnit somna och jag ville inte att det sista som hände hon som är jag är att hon sög på stencil och sedan dog. Jag har så mycket kvar att göra, tänkte jag och kände den jäveln kämpa sig ner och sätta sig på tvären i ryggen, ni vet så där som det känns. Sedan fick jag vänta två centimeters evighet på att den skulle smälta utan sug. Jag var så nära döden men det var jag inte. Men det visste jag inte. Stackars Joachim. Vakna till likstelhet. Peta irriterat på mig, få panik, göra mun mot mun. Det luktar honung och ingefära, tänker Joachim. Skriver ett vackert avsked på en stencil. Överlevare.
