"Jag ska rensa sovrummet", säger jag till Joachim. "Det gör du en gång i veckan", svarar Joachim, varje gång, för fel har han inte. Det blir aldrig klart och även om det blir klart så lägger jag kläderna där jag står när jag tar natt. Nästa kväll mer kläder och så stampas de förtjänstfullt ner ovanpå varandra och på detta tusen andra prylar och rekvisita. I hörnet vid min sida av sängen står en stor vacker korg som mamma köpte i Frankrike. Stackars vackra franska korgen full av böcker och tidningar och viktiga lappar som jag aldrig behövde, ensamma strumpor, torra spruckna nappar, hårsnoddar, hårborstar, locktänger och trasiga hörlurar som jag köpte på Preem i Ålem men som inte fungerade och som jag tänker att jag ska reklamera för det kommer ju absolut hända. Och i botten hittade jag den här: Kontorsagenda för ett ordnat liv. Kontorsagenda som hjälper mig så mycket längst ner i en vacker fransk korg från Frankrike. Jag satte mig i sängen för att se vad jag hade för planer och engagemang, vad skrev jag ner för två år sedan? Tom. Tom var den. Årets alla datum, bara vita streck, jag hade inte ens fyllt i mitt namn vilket är det första man gör när man köper en ny almanacka. Ni vet, man börjar för långt in på den streckade raden och så hamnar signaturen för långt till höger, blir inte centrerad. Och varje gång man slår upp förstasidan så påminns man om sitt ocentrerade psyke och oförmåga att ens få ordning på sitt eget namn. Kontorsagenda. Vilket skämt. Ett tomt och oskrivet skämt. Men så kommer jag till den absolut sista sidan. Vad är detta? Apropå vad ritade jag detta? Vad är poängen? Städningen blev klar. Kontorsagendan hamnar i en sparahög någonstans i huset där den får vila en evig vila tillsammans med alla andra almanackor som började som stora drömmar men som slutade med tomma blanka sidor med undantag för ett par utspridda snoppar som sprutar.
