För ett år sedan, tror jag, tröttnade jag på ett stort märke på foten som dessutom spridit sig till vaden. Ett år hade jag gått runt med det när jag gick till vårdcentralen. "Borrelia" sa läkaren. Borrelia, vad är det för dumheter, tänkte jag. Men borrelia var det och läkaren skrev ut penicillin. Jag låter bli antibiotika så långt det är möjligt men man kan inte gå runt och ha borrelia och hoppas på det bästa. För två veckor sedan hittade jag en aldrig så liten fästing i knävecket. Joachim tog bort den med en pincett, huvudet blev kvar men så blir det ju alltid. Och så blev det rött. Och efter ett par dagar insåg jag att det inte var irritation efter pincettjakten. I dag klockan 11:10 klev jag in på vårdcentralen. Samma läkare. "Var inte du här för ett år sedan?" "JO" "Vad var det då?" "Borrelia" "Det är det den här gången också" "FAN" Jag var inne i en minut. Effektiv vård, effektiv fästing. VARFÖR HÄNDER DETTA? IGEN. Jag berättade för mina föräldrar om mina misstankar i helgen. Mamma, som är den normala föräldern, blev utom sig av oro, spände ögonen i mig och sa "Nu kollar du upp det här Malin, jag menar allvar" Pappa sa "Höur ej dejt möjlet? Döu ej jöu åldrej öutomhöus. Kan man föu böurrejleja gjejnom dauton?" Han har en poäng. Titta, helt borreliasjuk. Jag ska aldrig mer gå ut.
