Klockan 16 hade jag precis kommit hem med barnen efter dagishämtning. Stora och lilla ville spela Hotell Kantarell på svt:s hemsida och Lasse hängde i tutten. Efter en stund börjar de slåss, jag försöker sträcka mig för att sära på dem, tutten blir längre och längre och till slut lossnar Lasses mun med ett vått SMACK. Då ringer pappa på dörren. Han har lagat en garderobsdörr som var trasig och jag har lovat att laga mat till honom medan han sätter upp den. Jag räcker över Lasse, barnen fortsätter slåss och jag går ut till köket och steker på lite vegetarisk pyttipanna och två ägg. Pappa äter upp med ett grymtande glufs som bara en grovarbetare kan. "Var det gott?" "Jau, döu sejr vil att jau ejter?" Det är mansgrisiska och betyder "Mmm gott, tack så mycket". När klockan slår 16:37 kommer Joachim hem. "Däer ej han jo pujken" säger pappa och skruvar bort ett gångjärn. När klockan slår 17:07 kommer en reporter från Expressen. "Hallöu" säger pappa. En stund senare fikar vi kaffe och bullar vid köksbordet, jag, Joachim, reportern och pappa i sitt blåställ med mammas läsglasögon på nästippen. "Hur träffades du och Joachim?" vill reportern veta. "På en fest, jättespännande. Men inte lika spännande som när mamma och pappa träffades på dansen i Kristianopel" "Ente Krejstanoupel..dejt vau...dejt vau..vau ej hilgete hejter dejt.." Här någonstans börjar reportern sin seriösa fotbollsintervju. Bland barn som slåss, bebis som suger tutt och grovarbetare i blåställ som försöker minnas var han hittade sin fru.
