Pappa kommer förbi. In i hallen kliver han klädd i blåställ och med ny dödgrävarmedarbetare vid sin sida. Jag har inte hunnit duscha, inte borstat tänderna. Jag har Joachims blekta T-shirt från 1992, mysbyxor samt skyhöga pumps som jag försöker gå in. Fästad vid mitt högra bröst hänger Lasse med ett sugande smack. Så där står jag och där står de, min pappa och en man jag aldrig träffat förut. Då ringer pappas mobil. Det är en kvinna som undrar om en grav. Pappa pratar på. Jag sitter oduschad i porriga pumps och blottat bröst och försöker låtsas som att detta är en bekväm situation. Mannen som är pappas kollega tittar rakt fram, ut på altanen där Joachim har samlat höstens äppelskörd. Jag har aldrig i mitt liv sett en människa hålla blicken så stadig. Pappa lägger på. "Ditta ej Stejfan, han haur jubbat pau Fåssejda" "Aha"
