Nu har jag varit med skrik och panik på 30-årskalas. I detta hus har det vuxit upp fem barn och sex barnbarn. Det är alltid fullt av barn i detta hus. Men det är först när mina barn kommer förbi som taket lyfter på allvar. Jag sitter i ett hörn och låtsas att jag inte ser när de springer runt så att mattorna flyger åt alla håll. Jag skäms lite klädsamt och suckar så där som man bör. Och så säger folk politiskt korrekta saker som; "Det är väl härligt att det är liv i dem" när de egentligen tänker; "Imorgon åker jag till sjukhuset och ber dem knipsa av ledarna"
