I Norrköping kliver en kvinna i sextioårsåldern ombord och ska sitta framför mig. Hon ber mannen som sitter bredvid hennes plats att resa sig upp. Det gör han. Men var ska tanten göra av sin väska? Hon tittar upp mot hyllan ovanför, den är full. "Är det där din?" säger tanten och pekar på väskan längst ut. "Ja" svarar mannen. "Kan du ta ner den?" säger tanten som vore det den självklaraste sak i världen att hon ska ha den platsen på hyllan. Nu blir jag förbannad på Hemmets journal-häxan. Mannen är så snäll och fin och hon beter sig som ett galopperande östrogentåg. "Det finns plats där" säger jag och pekar på hyllan mittemot som är helt tom. Tanten tittar på mig genom sina bruntonade glasögonbågar och väser; "Jag vill ha den HÄR, så att jag vet att jag får den med mig" Mannen skrattar till lite artigt och säger: "Jaha, hur löser vi det här?" Tanten svarar inte utan väntar tills mannen plockar ner sin väska och lägger den på hyllan mittemot. Nu sitter jag och skickar hatblickar in i nacken på Hemanentmonstret. Hoppas att det svider, hoppas att hon lider. Hoppas att hon missar att gå av tåget på rätt station och börjar gråta.
