"Hej Malin! Ja, nu har de tydligen hittat kroppen efter den försvunna 10-åriga Engla. Och den anhållne 42-åringen har erkänt. Snälla Malin, du som har många läsare, kan inte du skriva något om detta. Sitter just och funderar över om vi inte skulle införa dödsstraff ändå, kanske inte är helt fel. Åtminstone när det gäller mord på barn. Vad tycker du?" Svar: Jag gråter och förbannar. Jävla sjuka karlar och deras jävla behov. Och vi bryr oss inte om hur din mamma slog dig när du var barn eller vilka vidrigheter som har format dig till den satans mördare du är idag. Vi bryr oss inte. Vi orkar inte ta hänsyn till att du är sjuk. Vi vill bara hata dig. Du har tagit allt ifrån oss. Englas liv, hennes mamma, vår trygghet. Allt har du förstört. För vad? För vad, ditt satans as? Jag tänker att jag inte ska skriva om det här på bloggen, att det inte känns värdigt. Den här bloggen är fylld av så mycket trams och dumheter. Men hur tramsig jag än är så är jag först och främst mamma. En gravid sådan. Och jag kan skydda mitt ofödda barn. Men jag kan aldrig skydda mina döttrar. Det kan ingen. Inte fullt ut. Jag hörde att Leif GW Persson påpekade i Efterlyst hur liten risken är att ens barn ska bli bortrövat. Hur det bara har hänt en gång på nitton år. Den statistiken hjälper inte Englas mamma idag. Jag är inte troende. Inte alls. Men må Gud hjälpa denna mamma idag.
