Jag älskar mina barn. Ni behöver aldrig tvivla. Jag älskar inte mina barn mer eller mindre än någon annan älskar sina barn (hur mäter man det?) Men ingen älskar mina barn mer än jag. Ingen kan älska mina barn mer än jag. Jo, det långa fluffhåret som är deras far. Vi älskar älskar älskar varandra så mycket allihop och så får vi sjutton heldagar i rad tillsammans. Inget dagis, inga aktiviteter, ingen fotbollsträning, inget jobb (förutom mitt) Åh vad underbart vi ska ha det. Och så blir det bara pannkaka eftersom barnen hatar varandra. "Det är bara syskonkärlek" säger de som vet. Okej, men när ska de sluta döda varandra? Jag gnäller inte, jag är inte trött på familjelivet, jag vill inte ha dem på dagis under lovet. Men jag, vi, står inte ut med alla slagsmål, skrik och hat. Men idag verkar det ha vänt. De har målat med vattenfärg tillsammans och sitter nu i badkaret i ett porlande samförstånd. Ikväll blir det myskväll och imorgon kanske bio. Please please please låt det hålla i sig. Jag är så trött på terrorn.
