Klockan 19 skulle vi vara på plats på Ernesto. Klockan 18:45 springer jag runt osminkad med blossande aknefejs och fladdrande hudflikstuttar letandes efter en hudfärgad bh. Då ringer min chef på Aftonbladet, Jan Helin, och lovar att fatta sig kort, vilket han självklart inte gör. Men han är förlåten eftersom han är väldigt trevlig och hade intressanta nyheter som snart blir officiella. Klockan 18:50 ringer Sophie. Jag: "Du är väl för fan inte på väg?" Sophie: "Jo, skynda dig" När Sophie kliver in i hallen med med hela sin vackra uppenbarelse och felfria hy springer jag fortfarande omkring halvnaken med deofläckar på blusen. "DU MÅSTE SMINKA MIG" Så Sophie lägger ögonskugga. Jag sitter på toalettlocket och vackra Sophie plöjer sina vackra fötter genom tampongplast, trosskyddspapper, hårspännen och damm på golvet. "Så här ser det ut hos oss också" ljuger hon genom sin vackra mun med dyrt lipgloss på. "Jag vill att du gör mig minst lika snygg som du" säger jag och Sophie börjar svettas. Så ska hon lägga mascara. "Titta här" säger hon och måttar med hylsan rakt framför ögonen. Sedan böjer hon sin vackra barm fram i synen och målar. Och jag får inte titta bort. Så jag sitter och tittar helt legalt på Sophies bröst och blinkar inte en enda gång. Det var mycket trevligt. Två timmar senare försöker ett packat drägg ragga upp Sophie på Ernesto. Det var inte fullt så trevligt. Jag har aldrig sett någon bli så tillintetgjord. Nu känner jag att jag har problem att avsluta det här inlägget. Slut.
