Att vara hemma hos min faster Birgitta är som att gå på Dramaten, när någon djuping har övat in en femtimmarsmonolog som ingen begriper. Så står hon där på sin scen(köksgolvet) och bara pratar, pratar och pratar. Är det någon som lyssnar? Det vet hon inte, och det spelar heller ingen roll. Birgitta står i köket. Jag sitter i ett annat rum och bloggar. Birgitta: "Jäklar också, varför gjorde jag så, jaja nu blir det som det blir. Men jag skulle ju ha gjort så här istället. Och nu måste jag ta ut den där. Vänta lite här nu, vad skulle jag ha där? Och den ska jag lägga där. Sedan ska vi ha en sån där. Det blir bra. Nu ska jag skölja den här, oj vad den såg konstig ut. Och nu sätter jag på plattan. Jäklar vilken tid det tar." Då och då kommer hon in i vardagsrummet och berättar saker som att vitkålen är den bästa medicinen i hela världen och hur det bara är tyskarna och för all del ungrarna som har fattat det. Sedan försvinner hon ut i köket igen och fortsätter prata, lite som en sinnessjuk som tror att hon är TV-kock och pratar framför en kameraman.
