Efter en smidig tågresa i första klass igår kväll sitter jag nu i häxaset Birgittas lägenhet och funderar på att äta frukost. Jag älskar att åka tåg och resan igår var inget undantag. Jag hade dessutom turen att få plats på en singelrad, utan granne. Underbart. Hade jag haft en resegranne hade det bara slutat med att jag öppnat mundiarrén på denne och så hade jag inte fått ett skit gjort. Varje gång jag åker i första klass, igår var andra gången i mitt liv, så tänker jag samma sak; "Äh, vad är det här för trams, ingen lyx alls och vanliga stolar" Sedan blir man hungrig och ska ta sig till bistron och måste då gå igenom andra klass där packet reser. Då blir man brutalt varse att man har suttit i första klass. Andra klass luktar svett och människor, det är folk överallt, det är bebisar överallt, väskor som hänger ner från hyllorna. Det är varmt, unket och ett jävla liv. Det är som Indien. Att ha med sig datorn på tåget är naturligtvis oerhört smidigt men också oerhört obehagligt då personen snett bakom med lätthet kan läsa mail och nyheter på min skärm. Att personen snett bakom kanske inser att det är ett rasande monsterego som sitter och uppdaterar sin blogg en gång i minuten. Jag löste detta på ett smidigt sätt genom att vid ett enda tillfälle vända mig om och ge onda ögat genom smala springor. Sedan kunde jag lugnt luta mig tilbaka och titta på Christian Bale-filmen hos medresenären snett framför mig. Han vände sig om upprepade gånger och gav mig intensiva hatblickar. Men det är ju inget att ta notis om.
