Lena: "Malin, du är säkert en fantastisk mamma genom att alltid vara närvarande, alltid stå ut. Min mamma var och är en fantastisk mamma genom att ha sitt eget liv, finnas för mig kravlöst när jag verkligen behöver henne, men uppmuntra mig och låta mig klara mig själv i vardagen. Hon var och är ett fantastiskt föredöme genom att inte stå ut, genom att ställa krav och forma en vardag som fungerar för både mig och henne. Min pappa var och är en fantastisk pappa genom att distansiera sig när det behövs, men alltid låta mig veta att han finns kvar. Det finns lika många bra sätt att vara förälder som det finns människor som har barn. Att säga att MITT sätt är det ENDA RÄTTA är bara löjligt. Är du trygg i ditt eget föräldraskap har du inget behov av att kasta skit på andra föräldrar som uppenbarligen bryr sig men har gjort andra val än du." Svar: Lena, hela min blogg går ut på att beskriva hur jag inte är en fantastisk mamma. Jag är en svennebanan-mamma med komplex, ångest, armsvett och gapattacker. Jag är absolut inte trygg i mitt föräldraskap, men jag har heller inget behov av att "kasta skit" på andra föräldrar. Jag läste en för mig otroligt provocerande intervju och reagerade på den. När mina barn är stora och arga och säger att jag har fuckat upp dem för livet så vet jag att jag åtminstone har gjort en sak rätt. Jag har varit här. Hela tiden. Det är rätt. Allt annat är fel. Nu vet jag inte mer om din familj än det du beskriver i din kommentar. Men att påstå att din mamma är ett fantastiskt föredöme genom att "inte stå ut" är väldigt sorgligt. Och att din pappa "distanserar sig" när det behövs, vad betyder det? När barnen sover och Joachim och jag får vara själva distanserar jag mig och får en paus från barnen. Det är den enda distansen jag behöver. Skaffar man barn ska man vara där.
