"Hej Malin! För det mesta gör dina kolumner mig glad. Men i dag gjorde den mig riktigt arg. Sist jag kollade i min kalender befann vi oss i året 2007. Jag kollar igen för säkerhet skull och jo, det är fortfarande 2007.Men din kolumn i dag luktar unkna gamla värderingar. Det är ju fint att du sjunger vid pianot, gör egen lera och bakar kanelbullar med smör. Suveränt att du alltid ska finnas där för dina barn och bråka med dem. Men vad ger dig rätten att döma ut en annan mammas kärlek till sitt barn? Vad ger dig rätten att vara självgod och säga att du minsann är en bättre mamma?Hon är enligt dig en "karriärhäxa". Jag betvivlar att du hade sagt samma sak om det var en man som hade flyttat många mil från sitt barn för att karriären och nya kärleken fanns någon annanstans. Pappor lämnar sina barn hela tiden men inte fan beskrivs de som karriärshäxor.Sonen som du tycker så synd om är dessutom inte övergiven, han har en pappa och en plastmamma. Visst hade det säkert varit optimalt för honom att få ha alla föräldrar nära men du påstår dig veta hur mycket han saknar sin mamma eftersom du saknade din mamma när hon gick på möte i två timmar. Vad vet du om hans känslor?Jag är själv uppväxt med båda mina föräldrar men det är verkligen inte säkert att man vet om ens föräldrar älskar en även om de bor under samma tak. Det kan jag intyga.Och ditt slut är ju bara för mycket. Varför skulle den nya mannen vara ett misstag och ingen fin kille?Det är verkligen hemskt att skuldbelägga en person på det sätt som du gör. De flesta kvinnor med barn är fantastiskt bra på att skuldbelägga sig själva för att de jobbar för mycket, aldrig har tillräckligt med tid och inte alltid orkar vara den perfekta mamman (som du själv beskriver att du känner ibland!).Ingen mamma ska dessutom behöva ta den skiten som du öste ur dig i kolumnen. Det är att sparka nedåt.Mvh Elin" Svar: Elin, jag är en bättre mamma. För jag finns här med min lera och mina hormoner. När jag skrev karriärhäxa syftade jag inte på mamman i Göteborg, jag ville bara beskriva hur jag känner när jag sitter där i mitt lilla gråthörn. När det gäller sonens känslor så vet jag ingenting. Jag gissar. Jag hade då tänkt till både en och tre gånger innan jag blev ihop med en kille som inte bodde i samma stad som sina barn. "Varför i hela friden gör du inte det" hade jag frågat och förmodligen inte gillat svaret. Och där har ni mitt svar på frågan från alla er som undrar om det inte är lika illa när en pappa sticker. JO, det är det. Men dagens krönika bygger på intervjun med mamman, på vad hon sa. Att jag skrev krönikan alls hänger på mammans inställning. Att hon försvarade sitt val. Att hon i slutet av intervjun säger att hon inte skulle göra om det är det dummaste av allt. Men flytta tillbaka då! Vad hon indirekt säger är att hon ångrar sig, men hon väljer att stanna kvar i Göteborg, alltså; hon är en lika stor egoist nu som då.
