Vi sitter på en restaurang i hamnen och väntar på maten. En väldigt rund servitör kommer förbi och säger att nu är maten klar. Tack, säger vi. Treåringen säger: "HAN ÄR TJOCK" så att det hörs ända ut till männen som lyfter timmer på kajen 700 meter bort. Joachim och jag gör som ALLA föräldrar gör i det här läget, vi låtsas som om vi inte hör henne. Treåringen gör då det som ALLA treåringar gör när deras föräldrar inte lyssnar; "HAN ÄR TJOCK HAN ÄR TJOCK HAN ÄR TJOCK HAN ÄR TJOOOOOOOOOOOOOCK" Mannen, som ju är ganska tjock och nu även ganska ledsen, står och torkar av bordet och säger att det inte gör något. Vi skakar generat på huvudet och försöker hålla för handen för treåringens mun som fortsätter skrika att mannen är tjock tills han försvinner in i köket. Då stoppar hon med stor njutning i sig resten av sina pommes frites.
