Min galna faster Birgitta står i köket och pratar med sina inre röster. Helt plötsligt börjar hon skrika och gapa. Jag smyger fram till hallen. "Nu är det igång igen!" "Vilket?" "Soprummet, nu har det blivit fel igen" Jag lyssnar och hör ett gnisslande läte som ekar dovt i trappuppgången. Galna faster Birgitta stormar ut i trappuppgången, öppnar sopnedkastet och kastar ner en sopkasse. Ingenting händer. "Nej nu JÄVLAR" gormar hon och springer tillbaka in i hallen. Hon plockar upp ett par fina pumps från golvet och springer ut i trappuppgången igen. Sedan kastar hon ner sina fina skor i sopnedkastet. En i taget. "Men Birgitta, dina skor" "Jag ska inte ha dem längre" Sedan lyssnar hon. Hon ser fullständigt sinnessjuk ut där hon står i linne och strumpor med örat mot väggen. Gnisslet fortsätter. "HELVETS JÄVLA, JAG BLIR SÅ JÄVLA FÖRBANNAD, OCH GROV I MUNNEN HAR JAG BLIVIT OCKSÅ FAAAN" Jag står alldeles stilla och helt tyst. Stilla som man gör när man har mött en giftig orm på stigen och inte vill att den ska hugga. Tyst som man gör när man står nära en sociopat som throws a fit.
