Det är synd om mig. Jag tycker så väldigt, väldigt synd om mig själv. Fast det är ju inte alls synd om mig. Jag är det osyndaste som finns. Jag är ung, frisk, stark, välutbildad, medelklass, har bra jobb, har hela, rena och friska ungar, en good man, ett stort hus, stor fin familj som ställer upp på mig. Och då blir jag arg på mig själv. Arg för att jag låter menlöst trams störa mig i allt det fina. Och då blir jag ledsen för att jag inte vill att jag ska vara arg på mig. Utöver detta så tror jag att jag eventuellt har skrivit ett EXAKT likadant inlägg för ett par veckor sedan. So; adding pathetic on the list.
