satt på altanen och skrek, grät och hatade varandra. Snoret rann i fyra exakt lika långa rännilar ner på överläpparna och marsvinden ställde bejbyhåret på ända. Någon ville ha en kakform som den andre hade FÖÖÖÖÖÖÖRST. Jag psykbryter och överväger på allvar, jo på riktigt på allvar, att stänga den helvetes altandörren och sätta på Ipodstereon på högsta volym. Risken är väl att någon granne ringer polisen. Därför lät jag bli. Bara därför.
