"Hej Malin, du säger att man kan ”hjälpa till istället for att ge onda ögat”, nu undrar jag hur då, exakt? Vill gärna veta. Jag har mer än en gång gett ett ögonkast till ungar som varit taskiga mot sina föräldrar i affären, och de lägger av och börjar gråta vid första stirr vilket är att föredra mot det tidigare beteendet. Observera att det ar inte föraldrarna jag ger ögonkast till, det är avkomman. Så vad tycker du man får lov att göra, med hjälpandet? Vet inte om föräldrar uppskattar så mycket hjälp eftersom det kan tas som kritik väldigt lätt, och det är ju det sista man vill ha." (Jag har lagt till prickar över å, ä och ö i frågan för läsningens skull) Svar: Du ger barn en blick som får dem att börja gråta? Okej. Det kommer inte hjälpa föräldern, däremot kanske barnet blir hämmat och känner sig rädd inför att möta vuxna människor det inte känner. Du undrar hur jag menar "exakt", och det kan jag givetvis inte svara på, eftersom det finns lika många situationer som det finns människor på jorden. Jag försöker att ge snälla ögat så ofta jag kan. Om jag möter en mamma som kämpar med ett barn under armen som skrikit så att det är rött i ansiktet så försöker jag se på henne med en blick som säger "Jag hejar på dig, kämpa på". Det är ingen lätt min att få till, det medges, men jag jobbar på den. Man kan också klappa på axeln när man går förbi och säga "Vad bra du är" eller något annat, för att bekräfta den som har det jobbigt. Trogna läsare minns säkert kvinnan som ringde in till Karlavagnen och berättade om en dam som hade gjort just så (klappat på axeln och sagt "Vad duktig du är") varpå mamman, som kämpade med två barn i mataffären, började gråta av lättnad och tacksamhet. För vem berömmer någonsin mamman? I samma stund som barnet föds kommer känslan av otillräcklighet, vanmakt, dåligt samvete, skuld och allmänt "pytte". Man kritiseras av sig själv dygnet runt, av samhället och media i text efter text som beskriver det nya "egosamhället" (var ligger det? Har ni varit där?). Man ska vara en duktig mamma hemma, vara en duktig mamma i förskolepersonalens ögon, på BVC, i skolan, inför sina föräldrar, sina svärföräldrar, sina vänner, andra mammor. Oavsett om känslan är rätt eller inte, så känner man sig bevakad och ifrågasatt och slutligen kritiserad. Så vi behöver klappa mer på axeln. För en vacker dag har man kommit så långt att man känner sig som en helt okej förälder och då ångrar man alla de gånger man lät andras blickar trycka ner. Och man minns med värme och gråt de få gånger man fick höra att man var duktig, att man var en bra mamma. En sak har du alldeles rätt i, och det är att hjälp kan uppfattas som kritik. Men som allt annat i livet är det en risk man tar som medmänniska. Ibland tar folk illa upp och det är inget man dör av, man tänkte gott och det landande fel, sedan går man vidare. För ett par veckor sedan umgicks vi med barnen på en utomhustillställning. Fyraåringen hade fått en klubba som han gick omkring och suttade på. En kvinna kommer fram till mig och säger att det är farligt att gå med klubban, att han kan snubbla och sätta i halsen. Jag vet att hon menade väl och att hon bröt mot sociala koder men att hennes omsorg om mitt barn såg förbi dessa koder. Jag tänkte för mig själv: Jag har varit så rädd att detta barn ska dö. Han är den som har kostat mig mest dödsångest och mardrömmar. Jag har vakat över honom som en hök, jag har inte levt ett normalt liv sedan han föddes. Det är först nu jag har börjat komma ifatt. Och nu går jag här, jag är gravid igen, och jag känner mig som en normal person. Och jag är så glad över att jag vågar låta honom gå med en klubba. Så du behöver inte oroa dig, jag har koll. Men så kan man inte svara, och hon kunde ju inte veta. Hon ville bara väl. Så jag böjde mig ner till barnet och sa "Sätt inte i halsen och dö, okej?". Sedan log jag mot kvinnan som sa att det fanns många grästuvor och att det är så lätt hänt. Ja, det är lätt hänt. Och det är svårt hänt att som mamma slappna av och bara vågar vara, utan att se döden bakom hörnet varje sekund. Kvinnan gick vidare, klubban slickandes slut och vi åkte hem. Alla levde. Jag tycker att det är bra att hon sa till. Det behövdes inte, men hon gjorde det som hon tyckte var viktigt och rätt. Och det är det enda som betyder något. Att hon såg någon annans barn. P.S. Barn är inte "taskiga" mot sina föräldrar. De testar och prövar och utvecklas. Och utveckling gör ont.
