Igår firade vi Joachims födelsedag på altanen med korv och Joachims hembakta korvbröd. Eller alltså, vi firade med släkten. En och en halv timme innan gästerna kommer. Ligger i ena soffänden och orkar inte städa mer. Den här lilla lilla biten av vårt hem är i alla fall städad, det är ju bra, tänker jag. Men det är den inte. Städad. Det är damm under pianot. Räknar till tio och tvingar in mig i badrummet med en flaska sprej och städhandskar. När jag föddes hade jag redan en kusin, sedan fick jag en till när jag var ett år. Sedan dröjde det ett par år tills det kom fler och då lekte jag bebis med dem. Eftersom Joachim och jag är förstfödingar och dessutom fick barn tidigt så har våra barn fått vänta på kusiner. Men tänk så ljuvligt när han kom! Den här omhuldade liraren är begåvad med inte mindre än sju kusiner. Vilket sanslöst lyllo. Han åt exakt en kubikmillimeter korv. Det fick bli en bild där Elin blundar eftersom jag inte vågar lägga ut en dålig bild på personen till vänster. Joachim fick en solcellslykta och visade med sin agrala hand var den ska stickas ner. Han fick även en vedkorg, en lövkorg på hjul, en brevlåda, en torkvinda, två flytvästar och två hallonbuskar. Hur ska vi kunna övertyga våra barn om att det är roligt att bli vuxen? När jag såg den här bilden tänkte jag att jag borde färga håret rött igen. Sen kom jag på att jag inte är sexton längre.
