Jag vill veta dina kloka tankar kring oro för barnen. Alla har vi dom, jag som relativt nybliven mamma har sprungit på en hangup som jag tänker på och oroas för så gott som varje dag. Ingenting livshotande eller farligt på något sätt, men det gör inte oron mindre för det. Hur lär man sig leva med oro och framförallt släpper den? Kan man släppa den? Jag vill ju njuta av min helt underbara unge utan konkurrens från hjärnspöken… Svar: Berätta om din skräck, prata högt och förklara. Det är så skönt att prata om sånt som skaver och gnager. Och kräv respekt. Något av det jobbigaste med en rädsla är att inte blir tagen på allvar. Min mamma har slitit av ett finger i en vedklyv. Hon är således livrädd att barnen eller någon annan ska skära sig. Min stora rädsla är vatten. Alla har vi våra spöken, inbillade och reella. Om din rädsla hindrar dig i din vardag "alldeles för mycket" så tycker jag att du ska gå och prata med någon. Du ska vara orolig för barnen, annars kan det gå illa. Men när oron äter upp det som är roligt och njutbart, då har man gått över en gräns. Våga lita på att det kommer gå bra, det är modigt att utsätta sig för det som skrämmer mest. Märk väl att jag inte ens har examen i hobbypsykologi, jag utgår bara ifrån mig själv. Andra läsare har säkert bra råd att ge dig.
