Jag saknar min mage. Den är så platt och tom, bara tarmar och trams. Jag förstår det orimliga i att vara kroniskt gravid men det är så ljuvt, vackert och magiskt. Jag saknar också min syster som först skulle komma i mars, sedan april, sedan maj och nu är det juni som gäller. Varje gång pappa frågar när Ejlin skau kumma him får han ett negativt besked. Jag kan se framför mig hur han går i cirklar på lagårsplan med en förvirrad pulla i famnen, mumlandes för sig själv, fnattande pullan så fjädrarna sorgligt singlar ner på marken eller försvinner med vinden. Elin kan du inte komma hem nu?
