Vi promenerar hem från dagis och sexårs, det är fredag. Det går bättre att gå hem nu. När barnen var små drömde jag mardrömmar om att gå hem från dagis. De sprang åt olika håll och jag var alltid rädd och ängslig. Jag blev alltid arg och skrek. Det är så svårt att skrika utomhus. Man får inte skrika för högt så att folk tänker att man är alkoholiserad. Men man får inte skrika för lågt så att barnen inte fattar att man menar business. Det är viktigare att de inte hamnar under en stadsbuss än att någon tänker att man är en labil förälder, tänker jag och skriker så att barnen på skolgården 200 meter bort tror att det gäller dem. I fredags hade vi det så himla bra. Jag låter det ta tid. Lilla sätter sig ner och slickar isrester på gatan. Det spelar ingen roll hur många gånger jag säger att det är hundbajskorvar i is och snö, det är helt enkelt för gott för att låta bli. Vi leker att lilla är en hund som heter Sigge och att stora är mitt svårt sjuka flickebarn.Det svårt sjuka flickebarnet kastar stora ben till Sigge och Sigge springer och hämtar. När vi har kommit hem till öppningen i häcken tänker jag för mig själv att det blev ju folk av mina barn ändå, trots att jag skrek som en alkoholist. Då plockar stora upp en stor pinne, höjer den över huvudet och kastar den över gatan och skriker "ABOOORT" Nåja.
