Tack Eon för den fina kvällen framför en svart TV. Nu blev vi sittande i mörkret och jag bloggade med mobilen."Va bånsli döu ej, ej döu fjöuton öur?" Pappa insåg att han inte skulle kunna somna till God morgon världen och bestämde sig för att gå ner till sjöboden och hämta den batteridrivna radion. Han tyckte att jag gott kunde följa med för att lära mig att inte vara rädd för mörkret. Jag ville inte röra på mig, jag har ju som sagt väldigt ont i ryggen. På detta håriga öra lyssnade emellertid inte pappa och började lyfta mig med våld tills jag skrek högt av smärta och rebellisk protest. Jag är trettio år, har tre barn och har en pappa som lyfter mig i byxlinningen. När det var läggdags fick jag låna en liten läslampa i pennstorlek av mamma så att jag kunde läsa bok och amma till sömns som jag brukar. Pappa tyckte att jag skulle låna en av hans ficklampor, den ena en ultraviolett lampa som man använder när man ligger under en bil och mekar, den andra en blinkande kanon som man kan landa flygplan med. "Tau dinna" trugade pappa och följde mig runt huset med 3000 watt upp i synen. Klockan 07:00 i morse kom elen tillbaka. Och pappa tror fortfarande att det var ett mirakel när min dator inte slocknade trots att alla andra el-apparater gjorde det.
