"Det ser ut som HELVETET här" säger jag ganska ofta. Så fort Joachim är hemma passar jag på att klämma in det lite här och lite där. Jag säger helvetet med emfas så att Joachim ska förstå att det inte är lite skit i hörnen jag syftar på. I helgen har jag jobbat som en dåre. Joachim kanske också har jobbat som en dåre men det har jag inte haft tid att kontrollera. Det här har jag gjort i helgen, med ryggont som inte går över; Rensat garderoberna och torkat ur. Tvättat och vikt fyra tvättar. Rensat ett skåp och två skafferier. Skrubbat spisen, fläkten och ugnen. Dammsugit och våttorkat hela huset samt städat badrummen. Rensat och rengjort väggskötbordet. Utöver detta har jag gått runt med en trasa och torkat av alla ytor jag har hittat så nu har jag musarm. Joachim tror att jag är med barn som jag springer runt och boar in mig. Det är jag inte. Det är bara överlevnadsinstinkt. Jag kan inte leva i ett skabbigt hus. "Det ser ut som HELVETET i vardagsrummet" utropar jag i köket där Joachim fyller på vatten som han ska hälla på sina fiskar som ägnar dagarna åt att äta upp varandra. "Som "helvetet"? Helvetet?" "Ja, helvetet" Nu tar Joachim mig under armen och leder mig bort mot vardagsrummet. "Nu ska vi se på detta helvete, ska bli intressant att se hur ett riktigt helvete ser ut" Han stannar mig i dörröppningen och sveper med armen över rummet. "Är detta ett helvete?" "Ja" "Nej, så här tror jag inte att det ser ut i helvetet" "Jo, exakt så här ser det ut. Bara lite varmare."
