Julaftonsmorgon. Vi är på min barndomsgård och det är signad juletid indeed. De stora barnen har sovit med Elin i källaren, de insisterade på detta och vi hade inga invändningar. Ju färre barnastjärtar som trycks upp i nyllet desto bättre. Joachim och jag har sovit med en utspridd och läckande bebis i en dyr men värdelös bäddsoffa. Vi vet inte när barnen vaknade, vi vet bara att klockan 9:33 öppnas dörren och barnen skriker GOD JUUUUUUUUUUL med mormor och syster Elin med kamera. Så börjar julaftons morgon. Vi ligger kvar i bäddsoffan och beundrar alla våra barn som finns i hela rummet. Tre egna barn- bättre än en höig jesusunge med åsnebajs och myrra på. Joachim skedar mig med sitt yviga hår och skäggiga anlete, Elin tar bilder. "Nu lägger du inte ut de bilderna på internet" mumlar Joachim. "Var ska jag lägga ut dem? Tråkigagamlapar.se?" "Bara för att din hemsida heter blirbaraihopmedkillarsomanvänderkajal.se" försöker jag. "Oj så rolig du är" Lite senare har vi hämtat gammelfarmor med rullstol, ätit mat och delat ut julklappar. Det är Kalle, gammelfarmor vill se. Pappa sitter i fåtöljen med ett ben över armstödet. Farmor kommer inte över mattkanten. "Min tau ej litte" stönar pappa. Gammelfarmor försöker ta i men utan att komma över mattkanten. "Min TAU EJ litte, döu muste tau EJ" fortsätter pappa utan att resa sig upp och hjälpa sin 85-åriga mamma över mattkanten fram till Kalle och hans vänner. Elin tröttnar till slut på skådespelet och rullar fram gammelfarmor framför TV:n med blick som kan döda stornästa sillastrypare. "Du skulle ju kunna gett din mamma en knuff" "Min hun muste jo tau EJ" säger pappa återigen. Och nu är det tomtens fabrik med schackbrädet som pappa aldrig blir klok på. För hur var det nu igen, var det inte någon i Gävle som hade uppfunnit rutig färg?
