Jag skulle nog säga att det visst finns kristen och väldigt kristen. Det är inte som med alkoholism, att antingen är du det eller är du det inte. Kristen skulle kunna vara att du är kristen. Väldigt kristen skulle kunna vara att det väldigt viktigt att berätta det. Att nämna att det är viktigt för familjen. Att tycka att det är jobbigt att ens partner inte är kristen. Man skulle ju kunna tänka sig att man är kristen i hjärtat och så bara är man det och lever sitt liv tillsammans med någon som inte har det i hjärtat alls och så går det jättebra. Jag talar av erfarenhet som någon som är nära vän med en kristen. *Sättet Aron och Angelica studsar tillbaka efter sina iskalla lågintensiva bråktjafs från helvetet är otroligt. *"Alltså jag börjar ju mer och mer kära ner mig i dig liksom. Du är the right chick liksom" *nom nom**Åh Fabian. *Åh Ellen. Det är ingen som bryr sig om att det var jobbigt för dig också. Allra mins bryr sig Fabian om att det var jobbigt för dig också. *DANIEL GJORDE VADJÄVLADÅ?*Jag kan väldigt lite om relationer eftersom jag inte har haft några, men är det vanligt att man gifter sig efter en diskussion som låter så här: "Daniel säger ju att du började spela in""Nej, jag sa "Jag skulle spela in det här så att du får höra hur det låter just nu" Men jag skulle aldrig spela in honom.""Så sa hon""Okej för du sa ""Jag borde spela in""Ja""Ja, exakt så sa hon.""Men du sa att hon spelade in""Nej, jag sa att hon sa att hon skulle spela in, då sa jag "Då spelar jag också in"*I förra avsnittet tog jag bort en liknelse som gick ut på att Ibrahims hyvelmonolog var lika spännande som att höra en kille berätta om sin tid i lumpen. I det här avsnittet vände Daniel sin dumma rygg mot lägenheten och jämförde lumpen med Johanna och med ett stadigt grepp hyvlade han bort alla sina möjligheter till kärlek. Som redan var mikroskopiska.
