Det är bara hår! Även känt som VAD HAR JAG GJORT? På söndagskvällen. Sent. Infall. Vill klippa av håret. Sova ett par timmar. Morgontid. Och så CHOP tjugofem centimeter hår. Handen upp alla som gått och gjort ett stort klipp hos frisören och insett efteråt att ah, ansiktet är fortfarande kvar. Jag tycker inte att jag är ful, inte ens lite. Men jag är så trött på att det är samma ansikte varje dag. Stackars alla som måste titta på det hela tiden. Och när jag försöker vara söt så gör jag alltid samma min. Tänk på alla nervtrådar, och alla kopplingar; det måste finnas minst en miljon kombinationer. Ändå blir det samma min varje gång. Det finns en app för allt, kan vi uppfinna en där vi byter ansikten med varandra? Har jag inbillat mig detta eller finns det en trend som säger att vi ska plocka ner speglarna hemma? Jag vill inte det. Varför tröttnar man på ansiktet? Man tröttnar ju aldrig på något annat. Kritisk kan man ju vara, varenda millimeter av kroppen kan hatas och synas, men det är ju väldigt sällan man blir trött på sina knän eller bröst eller öron. Samma navel varje dag, år ut och år in. Jag vet inte ens om jag själv förstår hur jag menar, men varför blir man så trött på kompositionen i just ansiktet? Är det för att den förmedlar ens personlighet, som man också är trött på? Vem vill byta personlighet med mig en stund? Jag önskar att få vara sval och tyst och cool mystisk och hemlighetsfull och naturlig och värdig och återhållsamt excentrisk. Kom och köp.
