För ett par månader sedan läste jag i Barometern att Malmö Opera skulle komma till Kalmar med sin uppsättning av Mozarts Così fan tutti. Femtio biljetter, det är ju helt kört. Così fan också om jag inte får en biljett. Men det var det inte kört, jag kom över två biljetter! Sen glömde jag bort att jag måste fråga någon. Folk jag känner gick bort av olika anledningar. Så vem? Liza som jag inte träffat på tio år, vilken himla bra idé! Jag vet inte varför vi slutade umgås, vi blev aldrig osams eller så. Vi människodjur är så olika socialt och jag vet inte varför jag blev som jag blev, men jag skickade ett meddelande till Liza och frågade om hon ville gå på opera på fredagen. Det fanns ingenting i min kropp som tog emot. Hon skulle ju kunna tänka att jag är helt störd och gränslös, men det gör mig ingenting. Om hon så låter bli att svara eller svarar "Nej" utan fler ord, om hon visar mitt meddelande för alla hon känner och hånar mig, det bekommer mig inte. Jag kan gå fram till vem som helst och fråga om vi ska leka. Jag gör det inte, men jag är inte rädd. Är det för att jag är uppvuxen på landet? Att om man inte tog en vän med våld så blev man utan? Liza ville! Liza från förr! Först åt vi för få smårätter som vi inte blev mätta på, sen försökte vi prata igenom de tio åren. Sen slog klockan Wolfgang Amadeus o'clock. Sen njöt vi efterlängtad kultur. Åh kulturen! Åh operan! Åh teatraliska armar, stora gester, starka röster, bombastiska känsloyttringar och tygig scenografi. Femtio personer utspridda i salongen, men ensemblen gav allt. Jag tror inte att man kan ha en halvbra dag på operan, man måste ju ta i. En fjösig aria, har det hänt? På slutet kom det tårar i ögonen eftersom hundra händers blygsamma smatter påminde oss om pandemin. Tack Malmö Opera, tack Mozart. Och tack Liza, för att du put the Ja in the Ska vi va?
