Coronainstängdheten kräver sina offer. Jag är en lat hemmasittare som har jobbat från soffan sedan 2006, så det är inte tidernas omställning just för mig. (Häromdagen berättade Joachim om en kompis som jobbat hemifrån sedan mars. "Åh fy fan", sa jag. Som alltså har jobbat hemifrån i fjorton år.) Men deppigheten kommer åt mig ändå. Det är mysigt och det är vidrigt, detta att inte göra något. Som ju egentligen är min favoritsyssla. Jag vill oftast inte göra någonting alls med mitt liv, jag har så otroligt låga krav, men jag vill känna att möjligheterna finns därute. Och jag vill se andra roa sig i sociala medier. Mysigt men vidrigt. Samt oerhört trögt. Alla dessa sms och messenger och dm:s Var sjätte tecken i all kommunikation är ett frågetecken. Hur menade du nu, (din jävel)? Allting och alla är så vilse i översättningen. Men alla sms:ar inte. Mamma Wollin är certifierad uppringare. Och eftersom hon födde mig, gödde mig, stödde mig och ställde upp dygnets alla timmar och hjälper till med barnbarnen så kan jag inte ignorera hennes eviga ring. Jag svarar varje gång. Det är hundra procent fler upplockade lurar jämfört med alla andra som ringer. Ibland hör jag talas om folk som pratar med sina mammor "minst en gång om dagen." Jag älskar min mamma, hon är en helt fantastisk person, certifierat underbar, alla håller med. Det går rykten om mammas ljuvlighet över hela Kalmar. Min mamma är en på miljarden. Men att prata med henne i telefon varje dag med mindre än att hon har en demenssjukdom. Nej. Envis är hon också. När jag sms:ar så kan hon skriva argumenterande svar om varför det är bättre att vi rings. Som om hon har provision på produkten ljud. Två dagar innan de nya restriktionerna var jag hemma hos Jasmina och visade upp min nya frisyr, tog parfym ur hennes badrumsskåp (som jag egentligen inte fick öppna) och pratade som om det var en vanlig dag. Men det var det ju inte. Min känsla är att vi kanske ses igen i februari. Och tills dess: "Jag har inte hört det förut, gissade" "Från Oskarshamn?" "Va?"
