Bananflugan. Tänk om det var så. Att det hette bananflugan. Att man hade en bananfluga. En enda. Då skulle man ju se på den som ett husdjur. Har du sett bananflugan idag? skulle man fråga när man kom hem från jobbet. Om bananflugan försvann skulle man märka det och man skulle kanske inte gråta och bli utom sig av oro, men man skulle undra. Men man har aldrig bara en bananfluga. Man har trettio till femtio stycken. Eller som i vårt fall: elva miljoner. Jag ställer ut fällor med rödvinsvinäger, vatten och en liten osynlig bubbla diskmedel för att slå hål på ytspänningen. Det tar kål på kanske fyrtio stycken, men lika många står på kanten av skålen och ser ut att HA ETT POOLPARTY. Ingenting hjälper. Jag har googlat "Hur lång tid tar det för en bananfluga att svälta ihjäl?" men fick bara fram resultat med "svälta ihjäl saknas." Bananflugornas härksarvälde har fått fruktansvärda konsekvenser. Vi måste tillexempel ha det så här städat. Hela tiden. Vi har ju pratat om det här förut; att det finns människor som har det städat alltid. Att de är födda så, att det kommer till dem naturligt. Fint. Men hos oss krävs det en enorm omställning. Enligt en sida krävs det upp till tre veckors ansträngning för att bli av med bananflugorna. Det är tre veckor mer än jag är beredd att lägga på någonting alls. Tre veckor är också vad det kommer ta att torka bort allt diskmedel som jag har sprutat ner köksluckorna med, ser jag nu. Jag springer runt och jagar dem. Hotar dem. Utropar "Ha! Där fick jag dig din jävla jävel", med jättemycket hat som överraskar mig. Så, nu är jag klar. Nu kan ni berätta hur jag ska göra. Jag har ingen frukt framme, inga sopor, ingen disk. Mina bananflugor går på diet.
