I veckans kolumn skriver jag om Jennifer Lopez nakenbild och rumpa. Och så en annan grej. Häromdagen var jag inne i en affär och hörde en hög rap. Jag tycker inte om att känna mig som en fisförnäm dam som har vita välkammade små hundar i tunna koppel och som blir chockad när vanligt folk beter sig som vanligt folk. Men ursäkta mig, att rapa rakt ut i en affär. Åk hem och stoppa huvudet i wc-stolen och spola med munnen öppen tills du är botad. Vad är det för fel på dig? Jag tittade upp och fick syn på en kille i kanske 22-årsåldern. Han hade en flickvän som gick ett och ett halvt steg bakom honom. Hon var lika tyst som rapen var våldsam. Killen gick med fötterna före, ryggen i viloläge och axlarna vickande. Förstår ni hur jag menar då? Vi lämnade varsin kassa samtidigt och jag fann mig själv bakom mannen som fiser med munnen bland folk. Och det är då jag får syn på det, min blick är LÅST. Han har jeans som hänger i baken. Inte hip hop-byxor eller så, vanliga svarta jeans som sitter ungefär femton centimeter för långt ner. Och det är inte min ensak hur folk bär sina byxor. Jag dömer inte. Utåt. Men. Jag såg mer av hans kalsonger än jag inte såg hans kalsonger. Och framförallt: Jeansen satt så långt ner att den del som rymmer hans ändöppning bara hade ett tunt lager kalsong mellan sig själv och omvärlden. Mellan den och mig. Jag går bakom mannen och hans flickvän och försöker förstå hur byxorna kan sitta så långt ner utan att hasa ner. Och när jag misslyckas så tänker jag på hans rövhål. Jag kan svära på att jag ser analringen andas in och ut. Det tunna tunna tyget som snabbt dras in mot det mörka och sedan pustar tillbaka. Det är en svindlande känsla att vara så nära en främmande människas analhål. Han är säkert en privat person, trots att han rapar högt rakt ut bland sina medmänniskor. Han har säkert sina bekymmer och sitt bagage och sina känslor och sina sorger där på insidan. Han kanske har långt mer integritet än någon som, jag vet inte, har bloggat om sitt liv sedan 2006. Men just nu har hans rektala mun och jag ett innerligt samtal mellan tre ögon. Två gröna och ett brunt. Jag kom ut i den fuktiga iskylan som Kalmar har svept in sig i. Jag plockade in mina varor i bilen. Jag satte mig i bilen och körde hem. Detta är var pandemin har gjort med mig. Jag klarar inte av att vara bland andra människor. För allt jag ser är rövhål.