"Vad är det bästa och sämsta med dina läsare? Hur reagerar du på positiv respektive negativ kritik på det du skriver? Hur mycket tid lägger du på bloggen (jag gissar att det är extremt tidskrävande)?" Svar: Det finns bara bra saker med läsare, att ni finns. Det bästa är att ni är mina kollegor. Ni stöttar mig och gör mig bättre. Positiv kritik kan man aldrig få för mycket av, och det spelar ingen roll hur många mejl jag får, jag blir alltid helt "ÅH TACK!" när någon säger något fint. Igår gjorde jag en intervju och på slutet sa reportern "Jag måste bara säga att jag älskar din blogg, men det hör du väl hela tiden". Ja, det gör jag. Men jag minns varje kommentar. Eller, alltså, det gör jag ju verkligen inte. Men jag vänjer mig aldrig, tar det aldrig för givet. Jag är aldrig bättre än min senaste text. Den negativa kritiken blir sämre i takt med att jag blir bättre. Idag skriver jag kolumn i Aftonbladet och får extremt rasistiska mejl från bittra män. "Herregud människa, är det en förlossningsskada?" skriver någon. Vad ska jag ta mig till med sådan kritik? Icke. Jag tar mig icke till. Jag skulle tro att jag lägger ett par timmar per dag på bloggen. En del inlägg är oerhört tidskrävande, tillexempel Fredagshus eller när jag ska leta bröllopsklänningar.
