Är det mitt i sommaren nu? Sommaren är så mycket mental förberedelse och fantasier och sen är man plötsligt mitt i den. Är det nu sommaren är? tänker jag för mig själv flera gånger om dagen och minns bara nästan allt jag ljög för mig själv i april. Vilken människa jag skulle vara, hur mitt hem skulle se ut, vilka kläder jag skulle bära. Och så blir det halvtid i juli och jag går runt i samma jeansshorts och tänker att allt är stökigt och att livet inte är som filmen om mitt liv. Jag bara vet att jag kommer ta bilder och tänka när jag tar bilden: det här är ljug. Och sen går det väldigt lite tid, jag tittar på bilden och tänker VAD HÄRLIGT JAG HADE DET. Jag är ett självspelande puckopiano som är ostämt. I tisdags var vi på kalas och jag fönade luggen perfekt och sen kom väder. Jag hade mina allra spetsigaste klackar, för det är bra på altan. Jag kommer fastna, sa jag och sedan fastnade jag två gånger och den tredje gången tog jag av mig till barfota. Klacken är nu helt skrapad så att man ser märgen. Klänningen skulle egentligen gått på minglet hos Jan Guillou och Ann-Marie Skarp, men så fick jag inga känslor för klänningen just den dagen. Och så kan det ju vara. Men så blev det julikalas och block i blått kändes så väldigt flott! Det ser nästan ut som blonda slingor i håret och det vill jag väldigt gärna ha. Jag vill ha guldiga slingor som är smala, lite självfall här och var, men det ska vara blandat med rakt. Jag vill ha fräknar över hela ansiktet och lite mer vit ögonvita tack. Stillsamt gick vi hem när det blev kyligt och uppätet. De tre äldsta barnen satt i baksätet och den bilturen är de flesta barn jag någonsin haft.