I morse vaknade jag och trodde att mina barn var vuxna och att det var fredag. Men det var bara onsdag och bara ett par stycken av mina barn är vuxna. Ibland jobbar jag till SVT:s Morgonstudion utan ljud och Studio Ett med ljud, dricker mitt kaffe och läser mejl i morgonrock. På film är det dekadent, i verkligheten är det bara lite bedrövligt. Av någon anledning får jag för mig att sätta på ljudet när det är dags för Slappna av med Ulrika som kommer direkt efter Hemmgympa med Sofia. Många gånger har det hänt att jag tror att bilden har fastnat, men det är bara Ulrika som är så bra på att slappna av. Den här dagen satte jag på ljudet, och inte bara det; jag satte mig framför teven med benen i kors. Genast fick jag kramp i vaden. Det var länge sedan jag kunde vika min kropp. Synd, i mitt huvud är jag vig som en simhoppare. Jag är fångad i min soffkropp. Och så hör jag att hon säger ordet nacke. Och jag har ont i nacken. Så jag gör som hon säger. Det är väl egentligen en ganska basal nackgrej där man rullar med huvudet och sedan byter håll. Min nacke låter som en pepparkvarn. Det här kan inte vara nyttigt. De kanske borde ha en varningstext Prova inte det här hemma. Men det är ju hela vitsen med programmet. Jag framhärdar. Sa hon att man skulle sluta om det gjorde ont eller sa hon att man skulle sluta om det knakade? Tänk om jag fastnar med nacken i en onaturlig ställning, tänk om Joachim måste montera min laptop i taket. Tänk om jag måste bära mitt huvud i en nätkasse framöver eftersom jag har förstört hela mitt halsområde? Men så känner jag att det blir bättre. Det är som om jag simmar i honung och plötsligt kommer till öppet vatten, gjort av vatten. Helt fri i mitt nacksving är jag. Jag ska försöka Slappna av med Ulrika varje dag. Det här är inte en mjuk nacke. Men det är en vacker klänning och en lampa för 250 000 kronor. Skriv gärna upp att jag önskar mig den i födelsedagspresent nästa gång.
