Nu har det gått för lång tid utan ett inlägg om klänningar. Aldrig mer ska jag köpa en klänning med mindre än att jag vet att jag kommer bära den tills den faller isär. Som målbild är den rätt tänkt. Och när den faller isär så syr jag inte en väska av ärmen. Jag kanske klipper remsor och väver en matta. Finns vävstolar längre? Eller är de pynt nu? Som mjölkkärnorna. Mamma och pappa har en i finrummet. Ibland tror jag att den bara står där så att våra barn ska jucka med den tills pappa säger "NAJ!" Det är en kär och festlig tradition för alla. Min Rodebjer Adagio. Fast i svart. För jag hittade en sådan på Tradera och dog spänningsdöden. Säljaren hade koll på min besatthet och trodde att jag skulle bjuda högst. Den här skapelsen alltså. Visste ni förresten att Adagio betyder Malin på italienska? Jag hade bjudit över Elon Musk. Han drömmer om Mars, låt mig ha mina klänningsdrömmar för mig själv.
