Vi for från Halmstad mot Kalmar och det var en av sommarens varmaste dagar, men det har inte med saken att göra. Joachim sa att han kanske mindes hur man kör till Örjans vall. Det gjorde han. "Jo, här är det", sa han och jag tittade på honom som en avvikelse från det normala. Joachim kan vara i en annan stad en enda flyktig gång och sedan minns han hur den staden ser ut uppifrån och kan använda den synen framifrån. Han har kartor i kroppen. Ibland har jag svårt att hitta snabbaste vägen till Giraffen. Kvinnor är från Venus och Joachim körde från Mars utan karta. Vi körde den sista biten längs Nissan och anlände till Örjans vall klockan 11:30 på en fredag. Bakom oss hade vi kall och blåsig upplevelse på Tylösand tillsammans med de fem barnen varav tre nu sitter kvar i bilen. Ett barn kliver ut för att ta en bild, det andra är han som var sju veckor gammal den nionde november 2008. Vi går fram mot huvudentrén i tegel. Så som en entré ska se ut. Entrén till Fredriksskans ska bevaras, det har jag läst i tidningen. En enda sak har jag varit villig att kedja mig fast vid."Känner du igen dig?" frågar Joachim och han vet och jag vet att jag ljuger genom raka tänder när jag säger ja. Jag vet att jag har varit här förut på samma sätt som månlandningen har hänt; det var en stor dag och det finns suddiga bilder. Joachim hade kunnat köra mig till vilken gräsyta i Sverige som helst och sagt Här var det. *I den blötvidriga novemberluften satt jag på läktaren med lindad byst. Då och då tog jag fram ett ljummet bröst och tystade mitt barns ansikte. Jag minns så lite, så hur ska jag veta var klockan var när allting exploderade. Alla huvuden som lösgjorde sig och människorna som flöt ut på planen som melasskatastrofen i Boston. Mitt i segerns söta smet fanns jag och mitt lilla barn. Mammor ska vara försiktiga med sina ungar men en gång vart hundrade år så vinner barnets far guld. Om jag blundar så känner jag hur vi lyfte, drogs med, togs om hand om, vi svävade mot mitten. Hur beskriver man en glädje som jag och mitt bylte stod mitt i på en fotbollsplan med jord och svett och unga män med bara överkroppar och människor med täckjackor, hur de hoppade och dansade fult men vackert. Fansen slet i spelartröjor, tog bilder, grät, skrattade som att de inte förstod att det som händehade häntoch de vrålade och allas ögon och munnar var stora, allt var så vått, gräset, kinderna, allas ögonvitor av glas. Alla ville dansa hela natten i ett iskallt Halmstad på en hal Örjans vall, men alla ville också tillbaka till sina bilar, till sin spelarbuss, och dricka öl. Hur vet man att man har druckit för många öl?Det vet man inte. Och hur man än mår när man vaknar dagen efter så har laget man älskar vunnit guld. Trots att det är omöjligt. Trots att man är bönder. Guldet flöt sedan trögt fram längs Kalmars gator, ingen förolyckades, alla var sorgfria och varmgula i ansiktet av glansen. *De senaste dagarna har varit sorg och tungt. Det är ingen som har dött, det är bara fotboll. Det är inte sjukdom och skilsmässa och mobbing och kronisk värk och missbruksproblematik. Livet är fullt av misär, fotboll är bara fotboll. Men eftersom livet är misär som gör ont så behöver vi fotboll. Vi behöver vårt lag i allsvenskan. Säsongen 2025 blir det inte så. Ett mirakel kan ske. Om den förlorar med si och Kalmar vinner med så. Men vi har haft vårt mirakel. Man får inte två. Vem vet om Kalmar någonsin vinner allsvenskan igen. Många håriga ben ska stå och springa rätt. Men tillbaka till allsvenskan ska de. Bonniga ben breder ut sig. På läktare till stöd, på läktare i nöd. Det är november och bistertblodet rinner långsamt i Kalmarkroppar nu men det är alltid varmtalltid rött och hjärtat fortsätter slå.
