Kalashelg. Först ut Mellen, och tacos, med det lilla extra. Och med det lilla extra avses han där till vänster i bild. Kärleken till en mosters kärlek har aldrig varit så oförmedlad och nära nog elektrifierad. Det är kalas, han är stressad, maten ska fram, gästerna är hungriga. Pressen av att vara värd, allt det där. Och ändå förmår han inte säga nej när barnet frågar om han får rida på ryggen. Tur att jag var där och kunde säga ett högt och klart och bestämt NEJ. Annars hade han väl gått runt där bland gjutjärnsgrytor och finglas med en tjugokilos kärlekstumör i svanket. Tjugokilos, som om jag vet vad han väger. Visst är det så att man vet vad barnen väger i en minut efter man hört det på BVC och när den minuten har gått kan det vara tjugoåtta men det kan också vara femtiotre. Det här daggsmuset väger vi i guld. Jag gissar att hon väger som en tacka eller så. Diamantbeströdd är den. Så lik Joachim, så fullkomligt överförtjust i kalas. Glad hundra procent av tiden. Hon gav sitt allt! En annan av mina tackor. Lördagsfrukost. Med efterrätten i förgrunden. På kvällen: 28-årskalas för Joachims kusin. Jag är säker på att Amanda inte har på sig sin klänning, tänkte jag. Men det hade hon ju. Sen blev det söndag, och det blev en städdag. Vi rensade pojkarnas garderober. "Köp ALDRIG mer shorts", sa Joachim när det var över. För är det inte alltid så, att man köper samma plagg om och om igen? Vi har aldrig haft för många kalsonger, aldrig någonsin. Vi har aldrig haft för många skjortor eller tröjor eller skor. Men shorts har vi tills mellanpojken är tolv. Och då ärver han sin storebrors shorts. Han behöver nog shorts, när jag tänker efter. Lilla du. I en skjorta som bara du har haft. Det händer ibland. Annars är det mycket "femte gången gillt." Finns inget finare. På kvällen bjöd jag familjen på thaimat. Jag åt mig mätt på glasnudelsallad. Till efterrätt åt jag mjukglass, såklart. Men sen kom den riktiga efterrätten. Så varför berättar jag detta? Att jag åt mig mätt på glasnudelsallad och isberg till efterrätt? För att reta Jasmina och Elin så klart. För jag ljög när jag sa att jag aldrig skriver för att provocera. Att provocera dem är mitt livsmotiv. Ibland stannar de upp och säger "Usch, vi är så elaka mot dig", som om de ångrar sig och inser hur de beter sig. Sen ruskar de av sig den inbillade godheten och skickar en bild på mig där jag är jätteful. Bara om ni undrar om de förtjänar att provoceras elller inte.
