Jag tycker, att om man är en person som ska syssla med media och ha Instagram och blogg och sådant, då kan man väl snälla nån få vara född på det ljusa halvåret? Att vara decemberbarn är att vara ett fult barn. Alltid mörkt och murrigt och oskarpt och verkligen jättefult. Och deppigt och trist också. Som ett finskt dike i svartvitt. Trots att man har finklänning och nytvättat hår och rött läppstift från Chanel. Men hörni, nu är det som det är. Man kan inte födas, inse att det blev fel tid och ge upp. Så jag kämpar på. I söndags vaknade jag till fyrtioett. Nu är jag fyrtio plus en siffra till som inte är noll. Känns lite mer än fyrtio. Fyrtio var definitivt sexigare. Be mig inte att förklara, decemberbarn är även sena i utvecklingen. Vad händer här? Jo, det ska jag säga er, att jag bakar saffranstårta. Och det blev elva olika kärl att diska. Kan någonsin vara elva kärls disk gott? Det tror jag inte. Tårtan blev rik och alla gillade den. Det var bra eftersom maten var "som barnmat fast utan den spännande smaken, som menlös mat på tub som man har med sig på rymdresor" Nu tänker ni att det var Jasmina som sa så, men det var jag. Så hon hann inte. Där fick hon. Äta maten fick hon göra också. Dubbel bestraffning. Saken är den att jag har gjort samma mat på min födelsedag i flera år. Receptet tappade jag bort för länge sen. Så nu går jag på minnet. Och varje år gör jag lite mer fel. Nästa år har jag lovat att beställa mat. Paketöppning med paketperfektion. Nämen får man göra så med mosters gull? Det är inte ens ett pussmärke. Jag råkade stöta till henne med mitt ansikte i luften av misstag. Ni ser ju hur sur hon är. Detta är bara en av mina favoritminer på henne. Finskt dike och presenter. Och idag har jag ju inte kunnat blogga eftersom jag har haft möte på radion. Joachim och jag åt lunch och när han tog upp mobilen så förklarade jag att om man sms:ar när man äter lunch med den man älskar så blir man ålagd att ta bild på henne senare. "Det sms:et var inte värt det", sa han sen. Det tycker inte jag heller.
